Vera del 2

Innan jul pratades det mycket om "årets julklapp" vilket enligt proffs skulle vara en upplevelse i år, en platt TV förra året med mera med mera. Men jag VET vad årets julklapp borde varit till alla. Något som kommer från hjärtat! Som det här fina huset som Magnus pappa Örjan snickrat ihop till Elvis i smyg. I huset låg lite mysiga filtar och en väldigt högljudd leksak.

Nu är det lite för kallt för att Elvis skall uppskatta sin julklapp just nu. Värme värme värme vill han ha minsann. Favoritplatsen är ullpläden framför kaminen!

Risken med att åka till Colombia.... är att man vill stanna kvar!

Denna slogan ser man överallt i Colombia. I början fnös jag kanske lite åt den och tänkte -hahaha.... som om det vore den största risken. Men efter den senaste resan till Colombia är jag benägen att hålla med.

Syftet med den här resan var ju framför allt att få fram så mycket information som möjligt inför en eventuell stationering av en framtida nordisk polis/tull sambandsman i Colombia. Jag hade innan resan haft kontakt med Colombiansk polis för lite egna önskemål om möten och redan på flygplatsen möttes vi upp av supertrevliga Colombianska poliser som sedan hängde med oss överallt under vår vecka.

Det som gav mig mest under den här resan var framför allt alla samtal med Carlos och Gil som körde våra bilar. Eftersom jag var den enda i sällskapet som pratade spanska fick jag öva en hel del under resans gång.

Kampen mot narkotikan och mot terrorismen i Colombia har under de senaste åren under Uribes makt varit hyfsat framgångsrik. Framför allt så har säkerheten i landet ökat enormt. De flesta vi pratade med upplever att skillnaden nu mot för 5 år sedan är stor.

Som sagt, veckan bestod att massor av möten med olika avdelningar inom Colombiansk polis. Alla var väl förberedda och höll fina powerpoint-presentationer med staplar och diagram...

Jag måste säga att man var väl medveten om korruptionsproblemen och att man på olika sätt försökte bekämpa detta. Poliserna får titt som tätt göra lögndetektortester, man har hög datasäkerhet och man lämnar gärna ut grova brottslingar för att säkra rättsprocessen. Man är med andra ord medveten om att bara för att en person grips är det inte säkert att han döms på grund av korruption inom domstol och bland politiker.

Så... jag hade turen att vara på plats hos Narkotikapolisen när DEA landade med en stor helikopter och ett jättepådrag med den ökände kartell-ledaren Don Diego.

Don Diego skulle precis utlämnas till USA. Don Diego är en av dem som bland annat gav folk 2 miljoner pesos i belöning varje gång de sköt en polis. Detta gjorde att många poliser sköts vid t ex rödljus. Helt galet.

Varje år dör cirka 100 poliser i Colombia i  bakhåll, explosioner med mera. Till minne av dem har man ett träd utanför ett av Nationella polisens hus. För varje omkommen polis fäster man ett löv i trädet.

Carlos och Gil som var våra chaufförer (och livvakter) under veckan tillhör båda två specialförbanden som skyddar de som skövlar koka-fälten ute i djungeln. De har råkat ut för bakhåll, minor och timslånga eldstrider. De har blivit erbjudna miljoner i mutor för att lämna ifrån sig 100 tals kilon med kola men tackat nej. -Saker och pengar tar man inte med sig in i himlen... resonerar de. Mutor förstör demokratin och vårt land.

I Colombia finns en poliskår och man går i skolan i 3 år. Sen kan man välja specialistinriktning och då går man ytterligare 1 år. Testerna och utbildningen är hård. Målet är att man ska bli cirka 300 000 poliser. Men då skall tilläggas att polisen också består av en del som liknar militären - de har flyg, helikoptrar och hela flygplatser.

2008 tog man cirka 150 ton kokain i beslag. TON! Visserligen är Colombia den största producenten men Bolivia och Peru är på stark frammarch. Situationen i Bolivia är ju en helt annan. Presidenten där har en helt annan syn på narkotikabekämpningen och har slängt ut DEA ur landet. Så vi får väl se vad det kommer innebära i framtiden.

Jobbet som sambandman i Colombia är väl egentligen det jobb jag drömt om sen jag blev polis. Efter denna hektiska vecka fylld av möten och intryck är det jobbet fortfarande mitt drömjobb men jag kommer inte att söka... den här omgången.

Livet är fullt av val och prioriteringar. Innan det blir en resa och eventuellt jobb på andra sidan jordklotet så jobbar vi vidare på att försöka bli en familj. IVF försök nr 3 startar i Januari och vi har fortfarande bra odds enligt läkarna även om det känns lite hopplöst ibland. Jag kan inte föreställa mig att bli gammal utan en familj och när man träffat Petronella med lillbebisen eller någon annan liten knodd får man mer energi och motivation till att fortsätta IVF karusellen.

En söndag med strålande sol och jag och Magnus åkte till Skå flygfält för att ta en flygfält över våra nya "kvarter"

Vi möttes upp av vår trevliga pilot, rullade ut planet, putsade vingarna och knölade in oss i det lilla planet. Surret av små flygplansmotorer väcker vackra fallskärmsminnen och lyckan sprider sig i kroppen. Men att sätta sig i ett pyttelitet plan utan fallskärm känns lite pirrigt.

 

Vi började turen med att flyga norrut längs Långtarmen.

 

 

 

Sen flög vi över våra ägor ett par varv

Det är verkligen helt fantastisk att få ett annat perspektiv på sin tillvaro. Världen är så vacker uppifrån och de problem man tycker att man har blir väldigt små sett uppifrån.

Vi flög vidare mot Mariefred och Magnus fick prova att styra lite

Lite vingligt blev det men vi flög i alla fall framåt...

Vi fortsatte och flög över Gripsholms slott och sedan över Järna där Magnus föräldrar bor.

 

 

 

 

 

Vi passerade huset där Magnus brorsa bor.

 

 

 

 

 

 

 

 

När vi landat och tankat planet med mera och jag skulle betala sa piloten -Nej, inte behöver ni betala. Jag skulle ju ändå ut och flyga och det var en så trevlig flygtur. Gör något snällt mot någon annan istället.

Vilken härlig snubbe! 

Det var en helt fantastisk söndag med sol, vänner, brunch på Pampas Marina och sen denna flygtur. Man kan säga att vi är lyckligt lottade!

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad som är snyggast.

Afro eller pojkfrisyr?

Det är väl bara att inse att jag är en sån person som behöver lite utmaningar här i livet. Man behöver helt enkelt lite spänning i vardagen. Utan fallskärmshoppningen och med ett jobb bakom skrivbordet får man helt enkelt skapa sina egna utmaningar.

Sagt och gjort... jag tog kontakt med spanjorerna och "begärde ett möte" med dem i mitt nya ärende. Självklart blir mötet på spanska... I en veckas tid har jag finslipat rapporten, gjort en grym presentation och sen hållt låtsas-föreläsningar med min hund Elvis som åskådare och på nätterna har jag drömt mardrömmar om olika situationer där jag tvingas prata spanska och ingen fattar vad jag säger.

Så lite lätt ångest med andra ord... Tankar som "åh, varför skulle jag sammankalla till det här mötet..." "... tänk om dom bara sitter där som frågetecken efter min föredragning..."

Äh! Det gick skitbra! Lite rampfeber - javisst! Men det är ju liksom det jag vill komma till. Att göra grejer som skrämmer en, det är ju det som lockar. Och jag måste säga att det här skrämde mig bra mycket mer än att hoppa fallskärm.

MOD - det är att våga utmana sin egen rädsla

Skål från en stimmig tapas-bar!